Inför valet i september skriver retorikexperten Christer Hanefalk nio artiklar för ActNow – artiklar som samtliga belyser retorikens betydelse i allmänhet och i valrörelsen i synnerhet.

Tidigare publicerade artiklar

Om retorik i valrörelsen I – Skapar politiskt desperata desperata metoder? (Del 1)

Om retorik i valrörelsen II – Skapar politiskt desperata desperata metoder? (Del 2)

Om retorik i valrörelsen III - Ju längre betänketid - desto kortare tanke!?

Om retorik i valrörelsen IV – Politiker i antitesernas värld

Om retorik i valrörelsen V - Ordknep och ordknåp i politikens värld

Om retorik i valrörelsen VI – Politiker vid sunda vätskor – om humor i politiken

Om retorik i valrörelsen VII - Retoriskt ledarskap och ledarskapets retorik

Vi har sett dem i århundraden. Sett statsmän (…och i allt högre grad även kvinnliga ledare…) lyssna med gravallvarliga ansikten till nationalsånger, lägga ner kransar vid okända soldaters gravar och teckna nedrustningsavtal. Vi har sett dem lyfta småbarn på daghem, klä julgranen med familjen och leende krama om en pensionär på ett äldreboende. Bilderna skall övertyga oss om att dessa människor äger just de egenskaper som krävs för att vi skall lita på dem. Och skänka dem vårt förtroende. De är ansvarskännande, modiga, kunniga och framförallt – mänskliga. Dessutom – och det är naturligtvis det viktigaste – skall vi övertygas om att deras parti, regering eller stat besjälas av samma karaktärsdrag.

Att bygga sin retoriska plattform är, eller borde vara, något som varje politiker med karriärambitioner bör tänka på. Från början. För det är så man långsiktigt bygger upp sin trovärdighet.

En som tidigt insåg vikten av det retoriska ledarskapet var Aristoteles.

Han kallades år 343 f.Kr. hem av sin makedoniske kung Philip II för att under flera år undervisa dennes son Alexander – en ung man som världen sedermera kom att lära känna som Alexander den Store. Bland annat ingick retorik i undervisningen. Inte minst ingick att inpränta en bärkraftig ledarskapsstrategi i den blivande regenten. Om Alexander, som efter mordet på fadern valdes till kung av Makedonien år 336 f.Kr., har nedtecknats en mängd historier. Ett exempel: Under det persiska fälttåget, 325 f.Kr., skulle han med sin armé genomkorsa den 50 mil breda Gedrosiska öknen. Trots sena oktober brände solen fortfarande så het att det bara var möjligt att marschera om natten. Sanddynerna var mestadels så branta att de bara kunde bestigas krypande. Underhållssystemet hade brutit samman, hunger och missmod och förtvivlan härskade bland soldaterna. Men allra värst var törsten.

Då, i just detta till synes hopplösa läge, visade Alexander de ledaregenskaper som gjort honom så berömd. Plötsligt dyker en soldat upp framför Alexander! Han bär på en hjälm fylld med vatten som han räcker fram mot sin kung och härförare. Soldaten visar med en gest att dessa dyrbara droppar endast är ämnade för Den Store. Vad gör Alexander i denna situation? Klunkar han njutningsfyllt i sig vattnet, torkar sig diskret mot handens översida och fortsätter? Nej, knappast! Stadigt greppar Alexander den vattenfyllda hjälmen och inväntar lugnt det rätta ögonblicket. Soldaterna blir varse att något speciellt håller på att hända. Blickande ut över sin sargade armé häller han ut innehållet. Långsamt, tydligt – det nästan ångar när dropparna når den heta sanden – så att så många som möjligt skall höra, säger han: ”För mycket för en, för litet för en armé.” ”Alexander avstår frivilligt från vatten! Han utsätter sig för samma strapatser som vi! Han är beredd att lida lika mycket som vi!” Hör vi soldaterna tänka. Så följde de Alexander genom öknen.

Kräv inte av andra vad du inte är beredd att göra själv var självklart den enkla ledarskapsfilosofi som Alexander följde i ovanstående exempel. Enkelt, eller hur?

Den kände romaren och retoriska geniet Cicero sammanfattar med två ord vad som utmärker den idealiske ledaren: vir bonus, ”en god man”. En god man, eller snarare, en god person som vi skänker vårt odelade förtroende. Men sådana personer vimlar det inte av, tycks det. Så, vilka är de – de personer som vill bli våra ledare? Hur ser vi på dem, de människor som skall påverka och kanske styra våra liv? De som vi skall lita på och följa. Genom Gedrosiska öknar. Och, varför skall vi följa dem? Är det på grund av den makt som en tilldelad post i en partiorganisation ger? Eller genom den respekt som vi fått för deras kunskaper och erfarenheter? Eller kanske på grund av deras karismatiska uppträdande?

Aristoteles – kanske den förste managementkonsulten – beskriver i boken ”Rhetorik” från omkring år 330 f.Kr. hur man kan gå tillväga för att bygga en retorisk ledarskapsplattform. Aristoteles delar in människans karaktärsdrag i fyra olika huvuddelar: känslor, vanor, ålder och lycka. Under varje huvuddel sorterade han in de viktigaste känslorna som ingick – exempelvis ingick under ”lycka” god familj, förmögenhet och olycka.

Han analyserade sedan vidare kring hur en människas egenskaper kan kombineras för positionerings- och profileringssyften. Enligt Aristoteles skulle specificerade förstahandsegenskaper kombineras med ett antal andrahandsval. För det första ledets val (självklart det allra viktigaste valet) anger han olika rekommendationer, såsom kärleken till det ärofulla för den som är ung och kärleken till friheten som ett typiskt val för den som lever i en demokrati. Men för dem som är äldre är det naturliga valet, fortfarande enligt Aristoteles, något som utgår från misstänksamhet och skepsis. Egenskapsvalen för andra linjen hade till huvuduppgift att modifiera, stärka och stödja den första linjen. Och, kanske är det just detta som uppbyggandet av personliga strategier handlar om: att identifiera och förmedla värden som ger bilden av en Ciceros vir bonus. En Astrid Lindgren, en Percy Barnevik (…före det uppseendeväckande pensionsavtalet) eller kanske Ingvar Kamprad.

Summan av de positionerade egenskaperna kallade de greker som i forna tider utbildade den tidens blivande ledare för karaktär – på grekiska kharakter. Ordet kharaktér betyder just ”något inristat” eller ”något präglat”. Denna karaktär skulle sedan representera ett slags personligt aktiekapital för ägaren. Ett kapital som skulle hjälpa eleven att växa till en verklig ledare. Självklart en nödvändighet och ett krav eftersom en karaktärslös människa ju aldrig långsiktigt kan påverka någon annan till något gott?

Hur skapar man då sin vågbrytare och väljer egenskaperna i andra linjen?

Jo, man börjar helt enkelt med att välja egenskaper som man vet att man alltid kan stå för och som man är ett med och därefter positionerar man dessa på olika nivåer. Låt oss ta exemplet Percy Barnevik. Hade han haft Aristoteles som rådgivare så är det troligt att det sett ut på följande sätt:

Förstavalet, själva vågbrytaren, hade mer stor sannolikhet varit effektivitet

Andra linjens egenskaper skulle ha kunnat vara arbetsamhet, internationalisering och kravställande

Utifrån detta kan vi granska våra egna politiker…

… och spekulera (!) lite kring deras val av vågbrytare. I vissa fall är det dock ingen spekulation – det finns vågbrytare som är så tydliga att ingen kan ha minsta tvivel om vad som gäller. OBS! Notera att det handlar om den vågbrytare de själva valt – inte hur du som väljare, lyssnare eller iakttagare uppfattar dem. Det handlar alltså om hur de VILL uppfattas.

Vi tar partiernas partiledare och presenterar dem i ”Sifo-ordning” enligt enkäten publicerad 5 september:

Fredrik Reinfeldt (31,7 %) – vågbrytaren är Ansvarstagande (…gäller för övrigt även Anders Borg)

Mona Sahlin (28,7 %) – vågbrytaren är Rättvis

Maria Wetterstrand/Peter Eriksson (9,7 %) – vågbrytaren är Rättrådig (…alternativt Långsiktig)

Jan Björklund (7,2 %) – vågbrytaren är Realistisk

Maud Olofsson (6,7 %) – vågbrytaren är Företagarvän

Lars Ohly (5,3 %) – vågbrytaren är Solidarisk

Göran Hägglund (4,5 %) – vågbrytaren är Empatisk

Jimmy Åkesson (3,6 %) – vågbrytaren är Sanningssägare*)

*) Notera, än en gång, att Jimmy Åkesson alltså är ”sanningssägare” utifrån sitt eget och sitt partis perspektiv. Det är vad Åkesson vill att väljarna ska tycka att hans parti gör – alltså säger ”sanningar” som ingen annan törs föra fram.

Vad gäller Reinfeldt, Sahlin och Björklund så är det ingen tvekan om att den angivna vågbrytaren är den riktiga. Vad gäller Miljöpartiets språkrör så handlar det mycket om att göra ”rätt” idag för att vi ska klara framtiden – självklart ofta i frågor som rör miljön. Kanske skulle ”långsiktig rättrådighet” vara ännu bättre. Olofsson är lite svårare att ge en vågbrytare, men temat företagande finns alltid med i hennes tal och texter. Solidaritet i Ohlys fall känns rätt naturlig (både inom och utom Sverige) och Hägglunds empati med såväl psyksjuka som äldre som ”verklighetens folk”. (…synpunkter kring det här mottas med glädje på Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den ...)

Vågbrytarens syfte: Att tydliggöra det abstrakta

En stat, ett politiskt parti eller en organisation är oftast (alltid?!) något stort och abstrakt. Det mesta kring dem blir ogripbart för de flesta. Vågbrytarna – med sina egenskaper i första och andra linjen – är till för tydliggöra och förenkla. Men, och det är ett viktigt ”men” – man måste som ledare välja sådana egenskaper som man verkligen kan stå för. Egenskaper som har bäring på verkligheten. En image, det vill säga en image som håller långsiktigt, är inget som en PR-byrå bygger upp. Egentligen borde ordet image bytas ut mot ovan nämnda kharakter – av det enkla skälet att ordet image kommer från latinets imago som betyder ”bild” eller ”skenbild”, medan kharakter (som redan nämnts) betyder ”något inristat”. Vårt råd, när vi jobbar med en person eller organisation som vill profilera sig och bli tydligare, är därför alltid: Välj alltid ”det inristade” före ”skenbilden”. Det är möjligt att skenbilden kortsiktigt kan verka mer smaklig och PR-mässigt smart, men det inristade kommer alltid fungera bättre över tiden. Det är lättare att vara den man är – än att försöka bli något eller någon som man skulle vilja vara.

Så – sammanfattningsvis – Aristoteles 2 340 år gamla funderingar fungerar fortfarande utmärkt när man vill föra grundläggande resonemang kring metoder för individers positionering, olika situationers anpassade strategier och när man vill skapa ett företags långsiktiga profilering. Detta är inte bara den säkraste vägen.

Det är den enda vägen. Vilket för övrigt är just vad grekiskans methodos betyder: Väg till något!

Upplands Väsby i september 2010

Christer Hanefalk

För dig som är intresserad av att lära dig mer om retorik finns på Retoriktorget också, helt gratis och nedladdningsbart, Lilla Retorikskolan – en introduktion till retoriken i 12 kortfattade avsnitt. Också Lilla Retorikskolan finner du under www.retoriktorget.se/blogg