Inför valet i september skriver retorikexperten Christer Hanefalk nio artiklar för ActNow – artiklar som samtliga belyser retorikens betydelse i allmänhet och i valrörelsen i synnerhet.

Tidigare publicerade artiklar

Om retorik i valrörelsen I – Skapar politiskt desperata desperata metoder? (Del 1)

Om retorik i valrörelsen II – Skapar politiskt desperata desperata metoder? (Del 2)

Om retorik i valrörelsen III - Ju längre betänketid - desto kortare tanke!?

Om retorik i valrörelsen IV – Politiker i antitesernas värld

Om retorik i valrörelsen V - Ordknep och ordknåp i politikens värld

I klassisk retorik skiljer man mellan troper och figurer – en indelning som vi, som arbetar praktiskt med retoriken och för yrkeslivet, finner ytterst begränsad nytta av. Vi har istället valt att kalla alla (!) formuleringshjälpmedel för ”figurer”. Och istället delat in dem i bilder, rytmer, motsatser och talande/frågande figurer utifrån det övergripande syfte man kan tänkas ha, när man väljer en viss typ av formulering. Exempelvis är bilder och rytmer minnesstödjande (tänk själv på alla ramsor du fick lära dig i skolan – tyska prepositioner, skj-ord och Hallands floder…) och motsatser fungerar väl i sammanhang när du vill fascinera lyssnarna/läsarna (…läs gärna John F Kennedys installationstal från 1961 eller Obamas ”acceptance speech” från 2008 och räkna antalet motsatser…).

Ur praktisk nyttoaspekt kan man ha följande definition av vad en retorisk figur är: Den är ett språkligt verktyg som en säljare/politiker/talare/journalist/författare med flera kan använda för att öka sannolikheten att nå sina kommunikativa syften hos sin målgrupp.

Självklart varierar dessa syften från talare till talare och från politiker till politiker, men vissa saker har alla gemensamt: Behovet att väcka någon form av intresse och, inte minst, att hålla detta intresse vid liv. Liksom behovet att skapa välvilja och förtroende, nyfikenhet, etc. Dessutom handlar det om att väcka känslor – speciella känslor vid olika tillfällen.

Ser vi till uppläggningen av ett tal – det man kallar dispositionen – så kan man (väldigt förenklat) säga att följande oftast gäller som utgångspunkt för en god retorisk taktik:

inledningen av ett tal eller en presentation handlar om en kombination av att (be)röra och att fascinera (….man vill som talare i första hand självklart skapa intresse hos mottagarna)

bakgrunden handlar om att behaga och att utbilda (…här vill man skapa välvilja och förtroende för sig själv, samt därefter gå in på någon form av problemformulering)

tesen, själva budskapet, handlar ofta om docere – att ”utbilda” (..eftersom problemet här får sin ”självklara” lösning)

argumentationen är inriktad på att utbilda (… eftersom argumentationens syfte är att tydliggöra varför lösningen som talaren föreslår är den rätta)

avslutningen kan bestå i en blandning av att behaga, att röra och att fascinera (… mottagarna ska minnas det som sagts – gärna så starkt att de också är villiga att tycka, göra, känna något…)

Och, man kan – fortfarande väldigt förenklat – säga att figurernas främsta uppgift är att göra den retoriska taktiken till praktisk verklighet.

Nu kan man ju tycka att retoriken är pedantisk och löjlig när den radar upp figurer i långa listor. Men, tänk på att figurerna är en levande del av språket. När små barn leker med språket, prövar de alla figurer som retoriken någonsin beskrivit. Forskare har också visat att ett enkelt samtal mellan bekanta eller obekanta personer är fullt av figurer. Vi kan analysera en sida Strindberg eller en sång av Evert Taube och finna oändligt många (”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." eller ”Min älskling du är som en ros…”). Våra känslor är nära förbundna med sinnliga upplevelser. En del figurer överraskar och gör oss nyfikna, osäkra eller oroliga. Andra gör oss lugna och trygga. Vissa förstärker fruktan, förakt eller avsky. Andra glädje, lust, begär eller hopp.

Figurerna är också medel att förklara något. Man ordnar och förenklar saker och ting, man visar sammanhang och konsekvenser. Man gör skisser och modeller av en verklighet som annars verkar vag, komplicerad och motsägelsefull. Figurerna är fantastiska pedagogiskt hjälpmedel. Pedagogiska hjälpmedel som våra politiker – och/eller deras talskrivare – förstått att utnyttja till fullo. För, det är naturligtvis som professor emeritus Kurt Johannesson säger: ”Med figurerna kan man säga oerhört många saker i några få ord.” Det behövs – våra hjärnor är nämligen konstruerade för att selektera. Vi minns det som sticker ut och det som skapar känslor hos oss. Det behövs, för av allt vi hör och läser under en dag är 75 procent (minst!) helt borta ur vårt minne 24 timmar senare.

Så, låt oss konstatera och vara överens om att det inte är speciellt lätt att nå fram. För, utmaningen är att nå fram i ett ständigt brus till hjärnor som har olika referensramar, som glömmer och som sorterar bort.

Alla figurer innehåller en slags argumentation. Nedan följer kortfattade exempel på sju väldigt vanliga figurer som politiker gärna väljer (utan prioritetsordning):

antites - motsats

antimedabola - ordvändning

metafor - bild

polyptoton – grundord med variation

refractio - betydelseglidning

tricolon, tretal, och

metonymi - symbolisering.

Antitesens syfte är att förenkla verkligheten. Plötsligt finns det bara svart eller vitt, varmt och kallt, dyrt och billigt. Och så blir du mer eller mindre ”tvingad” att välja mellan de alternativ som politikern/talaren gett dig. Men, det finns ju andra möjligheter. Jovisst, men det har blivit svårt att se dem på grund av antitesen. Så, du väljer på politikerns villkor. Vi tar ett exempel från Jan Björklunds sommartal den 10 augusti i år: ”I RUT-branschen finns ofta lågutbildade kvinnor, som tidigare kanske jobbade svart. Nu har de ett vitt jobb med lön, rättigheter och socialt skydd vid sjukdom och arbetsskador.” Det svarta ställs mot det vita… (Plus: Notera Björklunds tricolon (tre-rytm) i formuleringen ”…lön, rättigheter och socialt skydd…”)

Antimetabolan är väldigt vanlig och har till syfte att fascinera. En antimetabola som alla känner igen, är den klassiska från De tre musketörerna: ”En för alla – alla för en.” Men, det finns inte en Almedalsvecka utan minst tio stycken nogsamt uttänkta antimetabolor. Och en av de senaste kom från Carl Bildt den 26 juli i samband med Wikileaks-avslöjandena på nätet om kriget i Afganistan: ”Det är sensationellt för att det är en läcka – inte för att läckan innehåller några sensationer.” Bildt låter alltså ”sensation” och ”läcka” byta plats. Noterbart är hur förtjusta mediefolk blir av en väl formulerad antimetabola.

Metaforerna har dubbla funktioner – dels är de minnesförstärkande eftersom de talar till fler sinnen och dels skapar de ett visst mått av fascination. Låt oss ta ett riktigt gammalt exempel. Hösten 1992 sade man att den svenska kronan "smittats" av svagare valutor. Genom detta påstod man, indirekt, att den svenska ekonomin var "sjuk". Man påstod också att det svenska folket måste ta emot alla de besparingar och nedskärningar som politikerna föreskrev. Det var nämligen en "medicin" eller en hästkur som skulle göra den sjuke frisk. Och all medicin brukar ju, som alla vet, smaka illa. När vi väl accepterat metaforen "smitta" som en riktig beskrivning av den svenska valutans läge, tvingas vi mer eller mindre att acceptera den argumentation som kan utvecklas ur denna bild. Därför är politikens metaforer ibland nästintill ”livsfarliga”. De styr och binder våra tankar, känslor och handlingar.

Polyptoton är en figur som kommit mer och mer på senare år. Den bygger på att varierar sin formulering utifrån ett grundord. Låt oss ta ett bra exempel på polyptoton från Mona Sahlin (OBS! Ej exakt återgivet): Vill vi komma tillrätta med problemen på arbetsmarknaden ska vi attackera arbetslösheten – inte dom arbetslösa!. Här utgår man alltså från ”arbetslös” och varierar med hjälp av ”-heten” respektive ”-a”. Fördelarna med polyptoton är att den är både enkel att finna och enkel att använda – plus att media gillar den.

Refractio är också en figur som blivit vanligare på senare år. Den är elegant genom att man använder ett ord – som stavas lika eller som uttalas lika – med olika betydelser. Lars Ohly använde den exempelvis i 2008 års Almedalstal när han tog upp FRA: ”Fredrik Reinfeldt framställer sig själv som en ny slags politiker. ’Jag är en lyssnande politiker’ säger han. Det var väl ingen som av det fattade att han ville avlyssna oss!” Den här formuleringen är en kombination av polyptoton (med grundordet ”lyssna”) och refractio – där betydelseglidningen ligger i att en ”lyssnande politiker” är en som tar intryck och anpassar sig, medan en ”avlyssnande” politiker är en som kontrollerar och övervakar.

Tricolon – tre-rytmen – är de politiska talens (och alla tals) vanligaste figur. Den kombineras gärna med det man kallar klimax – orden sägs i stegrad ordning – och med allitteration där orden börjar med samma bokstav. För män som gjort värnplikt så känns säkert ”värme, vila, vätska” igen som åtgärder mot chock – en allittererad tricolon. ”Skola, vård, omsorg” är en tricolon som alla kan utantill, och ”blod, svett och tårar” är en annan som alla lite äldre minns utan problem (…där det intressanta är att Churchill inte sade ”blod, svett och tårar” – han sade egentligen ”blod, slit, svett och tårar” men eftersom vi människor föredrar tre före fyra så blev det likt förbannat ett tretal i alla fall…). Fördelen med tricolon är att den underlättar för minnet hos mottagarna – och för talaren själv är tretalet rytmiskt och därmed uttalsstödjande. Ser vi specifikt på politiska tal så vågar jag påstå att det finns minst ett tretal per talminut…

Metonymin, slutligen, är en figur som varit vanlig i årtusenden. På latin heter det metonymin ”gör” pars pro toto och totum pro parte – alltså delen får symbolisera helheten eller helheten får symbolisera delen. När Jan Björklund inleder sitt Almedalstal 2009 med ”Atefah Sahaaleh blev 16 år gammal. Hon avrättades genom hängning på ett torg inför publik i den iranska staden Neka. Hon ansågs ha brutit mot sharialagen om kyskhet.” – så blir Atefah Sahaaleh en symbol för alla unga flickor som lever i och under ett omänskligt förtryck. Om Mona Sahlin exempelvis skulle säga ”…och det vill jag säga till varenda Fredrik Reinfeldt i hela Sverige…” så blir Fredrik Reinfeldt i det uttrycket en metonymi för alla som tycker som Fredrik Reinfeldt. Delen symboliserar helheten. Precis som Ann Nixon Cooper, 106 år gammal, i Obamas tal den 4 november 2008, blev delen som fick symbolisera USAs moderna historia.

För den som är både politiskt och retoriskt intresserad väntar nu några riktigt intressanta veckor. Vilka figurer kommer att dominera? Hur genomarbetade är talen? Hur kommer man att lyckas med ordknåpandet och ordknepen? Vilka formuleringar kommer att bli mediernas älsklingar i form av rubriker och ljudklipp?

Och, för talskrivarna handlar det om att inte skriva tal som är bättre än talaren – eller att inte missa i leveransen av texter så att talaren framstår som bättre än talet!

Upplands Väsby i augusti 2010

Christer Hanefalk

För dig som är intresserad av att lära dig mer om retorik finns på Retoriktorget också, helt gratis och nedladdningsbart, Lilla Retorikskolan – en introduktion till retoriken i 12 kortfattade avsnitt. Också Lilla Retorikskolan finner du under www.retoriktorget.se/blogg