Inför valet i september skriver retorikexperten Christer Hanefalk nio artiklar för ActNow – artiklar som samtliga belyser retorikens betydelse i allmänhet och i valrörelsen i synnerhet.

Tidigare publicerade artiklar

Om retorik i valrörelsen I – Skapar politiskt desperata desperata metoder? (Del 1)

Om retorik i valrörelsen II – Skapar politiskt desperata desperata metoder? (Del 2)

Om retorik i valrörelsen III - Ju längre betänketid - desto kortare tanke!?

Om retorik i valrörelsen IV – Politiker i antitesernas värld

Antitesen – på grekiska antithesis – är som de flesta vet en av de oftast använda retoriska figurerna. Vi har den exempelvis i Churchills ”you do your worst – and we do our best” (riktat till tyskarna i samband med bombningarna av London 1940-41), i Churchills ”never in the history of human conflict was so much owed by so many to so few (till RAF-flygarna den 20/8 1940) och vi finner den i Armstrongs ”one small step for (a) man – one giant leap for mankind” (där självklart small-giant utgör motsatsorden). Och i oräkneliga andra exempel…

Men, politiker lever inte bara med antiteser – de lever i (!) en antitesisk värld. Och, detta är samtidigt deras största retoriska utmaning. Inom retoriken älskar vi tretal. Men, när tre inte riktigt räcker till, så är nästa magiska tal sju (7). Så därför, se – och tänk till på – följande sju motsatspar:

 Långsiktiga frågor – kortsiktiga väljare

 Enfrågepartier som tävlar med ”allfråge”-partier

 Strävan att tillgodose allmänintresset där särintressena ständigt hörs mest

 Krav på förmåga att kommunicera övertygande till såväl låg- som högutbildade

 Mediekrav på humor och underhållning – samtidigt med krav på hög seriositet

 Mediefixering på negativa nyheter – inte de positiva

 Krav på djup insikt och samtidigt krav på stor kunskapsbredd

Och, därtill ska man försöka nå ut med sina budskap i en medievärld där Lotta Engbergs halsonda i TV4s direktsändning från Liseberg bedöms vara en nyhet som slår ut alla andra och ger krigsrubriker på löpsedlarna.

I August Blanches pjäs ”Ett resande teatersällskap” från 1848 utbrister en av huvudpersonerna i pjäsen: ”Det ska fan vara teaterdirektör!”. Som jag ser det kan en partiledare idag säga precis detsamma: Det ska fan vara partiledare!

Låt mig kommentera motsatserna/antiteserna en i taget:

Det kräver ett oerhört skickligt retoriskt handlag att driva en långsiktigt viktig fråga i kombination med en kortsiktigt utformad taktik. I praktiken krävs det att man mer eller mindre ”lurar” (de kortsiktiga) väljarna genom att presentera etapper fram till en långsiktig lösning som ”lösningen”. Långsiktiga frågor som kräver kortsiktigt handlag är exempelvis miljön, energiförsörjningen, skolan och högskoleutbildningen, företagandet, infrastrukturen, försvaret, med flera. Något majoriteten av väljarna inte förstår – och aldrig kommer att förstå – är att det var besluten som fattades mellan 1850 och 1870 som i praktiken lade grunden till tillväxten från 1870 till 1970. Och att det är besluten som fattades mellan 1950 och 1970 som i hög grad utgör grunden till dagens situation.

Det handlar också om att retorisk hantera en situation där ett litet parti – nationellt eller lokalt – väljer att profilera sig kring en enda fråga: Piratkopiering, Ipred, en motorvägsavfart, en rondell, bevarandet av ett sjukhus, etcetera. Det blir en pedagogisk utmaning att tala för en helhet och generellt ansvarstagande när motparten enbart för fram en detaljfråga utan vare sig intresse eller ansvar för helheten – och med fokus på att attrahera kortsiktiga väljare med vurm för proteströstning.

En politiker vill, och bör, alltid skapa bästa möjliga samhälle för så många som möjligt. Allmänintresset är en naturlig prioritering. Men allmänintresset har inga lobbyister, inga naturliga förespråkare, inget mediestöd. Allmänintresset skapar inga krigsrubriker på löpsedlarna – det gör bara särintressena. Särintresset hittar alltid en konflikt, någon som lider, någon som blivit orättvist behandlad. Och varje exempel blir en metonymi – alltså en symbol för helheten. När inte helheten blir en symbol för delen.

Språket är nästa utmaning. I en tid där grundkunskaperna i svenska kontinuerligt sjunker och där skillnaderna i utbildning på sätt och vis ökar – trots totalt sett ökade utbildningsinsatser – så är utmaningen att liksom Fridolin i Erik Axel Karlfeldts dikt ”Sång efter skördeanden” från 1898 ”tala med bönder på böndernas sätt, men med lärde män på latin”. Här har många svårt – inte minst när man tillämpar ironi som går många förbi och därmed missar målet. Att hitta ett språk som når alla är i princip omöjligt – det får inte vara för banalt för de välutbildade men inte heller för svårt för de lågutbildade.

En politiker i ledande roll skall helst också vara underhållande – det ska vara kul att lyssna till honom eller henne. Man ska inte bara bli informerad – utan också inspirerad. Sanningarna och visionerna ska paketeras på ett sätt som skapar och vidmakthåller intresset. Annars blir den kognitiva ”kostnaden” för åhörarna för hög och man slutar lyssna. Samtidigt får man inte gå över gränsen och göra skämtet till syftet – när syftet med skämtet ska vara att lyfta fram en viktig fråga. Noterbart här är att media idag är fokuserade på att enbart återge så kallade ”soundbites” – ljudklipp – från politiska tal. Och var så säkra – det är alltid de roliga och underhållande delarna som återfinns i dessa soundbites.

Som politiker måste man också vänja sig vid att allt man utför framgångsrikt mer eller mindre tigs ihjäl. Löften som hålls är betydligt mindre intressanta än de som inte hålls – även om det går 10 hållna löften på varje brutet. En lyckad satsning som ger många jobb eller hjälper många människor får en notis, medan en enda människa som kanske i framtiden kommer att drabbas ekonomiskt av ett politiskt beslut, kan få ett helt uppslag i våra kvällstidningar. Norrmannen Gudmund Hernes har sammanfattat medias sätt att skapa intresse i samband med nyhetsförmedling i sex kategorier: 1. Personifikation, 2. Förenkling, 3. Förtydligande, 4. Konflikt, 5. Polarisering samt 6. Intensifiering. Exempelvis kan man läsa dessa sex ord och kategorier med ”affären” Sven-Otto Littorin i bakhuvudet.

Slutligen ligger det en stor retorisk utmaning i att kunna uttala sig på ett vettigt sätt i en mängd frågor. Man bör till och med ha viss detaljinsikt i de flesta stora och viktiga frågorna. Jag undrar hur många det är som tänker på vilken oerhörd mängd information, och därmed inläsningstid, som krävs för att kunna leva upp till kraven på kunskaper och insikter i samhällsfrågorna. Men Palmes berömda ”Oj, kostar en liter mjölk så mycket. Det hade jag ingen aaaning om!” håller liksom inte längre.

Att vara politiker handlar alltså, sammanfattningsvis och väldigt förenklat, om att med hjälp av med möda tillägnade sakkunskaper försöka vara långsiktigt till nytta för kortsiktiga väljare – understundom i konkurrens med oansvariga enfrågepartier. Och att vara fokuserad på allmänintresset där media fokuserar på särintressena. För att uppnå detta är man tvungen att på ett humoristiskt sätt tala om komplicerade saker med okomplicerade ord som förmedlas till allmänheten av medierepresentanter som enbart fokuserar på potentiella och verkliga misslyckanden och aldrig på det som är framgångsrikt.

Så kanske lever politiker inte bara i antitesernas svartvita värld – kanske är de också i antitesernas våld?!

Det ska f-n vara politiker!

Upplands Väsby i augusti 2010

Christer Hanefalk