Inför valet i september skriver retorikexperten Christer Hanefalk nio artiklar för ActNow – artiklar som samtliga belyser retorikens betydelse i allmänhet och i valrörelsen i synnerhet.
Tidigare publicerade artiklar
Om retorik i valrörelsen I – Skapar politiskt desperata desperata metoder? (Del 1)
Om retorik i valrörelsen II – Skapar politiskt desperata desperata metoder? (Del 2)
Om retorik i valrörelsen III - Ju längre betänketid - desto kortare tanke!?
Varför går vi som väljare på enkla ”trick” – gång på gång, år ut och år in, i vårt land och i resten av världen där man har förmånen att få rösta i fria val? Hur kan exempelvis ett ofinansierat vallöfte – som egentligen ingen riktigt litar på – få många väljare att byta åsikt på själva valdagen? Varför värderar många väljare löften om en oviss framtid högre, än bevisligen uppnådda resultat?
Churchill (ja, Winston alltså) sade en gång, fritt översatt, följande: ”Demokrati är ett riktigt dåligt system för att styra ett land. Men, det är det bästa systemet som finns!” Demokrati – ett ord hämtat från grekiskans demos som betyder ”folk” och kratein som betyder ”härska” eller ”styra” – har fördelen att alla medborgares röst väger lika mycket. Och, ur en del aspekter, nackdelen att alla medborgares röst väger lika mycket. Den sanne demokratens röst väger lika mycket som rashatarens. Den välutbildades lika mycket som den totalt obildades. Den långsiktiges lika mycket som den kortsiktiges.
Och så måste det naturligtvis vara. För, vem ska kunna ta på sig rätten att avgöra vem som ska få rösta eller inte? Demokratin må ha sina svagheter, men styrkorna överväger så mycket att jag tror att väldigt få av oss skulle vilja byta ut det mot något annat. Och för att hantera svagheterna finns självklart inga patentlösningar. Men, kanske kan vi lära oss mer om hur en normal väljarkår ser ut och vad som styr våra val i livet – de privata, professionella och politiska.
Personligen har jag två husgudar: Aristoteles och Elliot Jaques. Den ene levde 384-322 f.Kr. och är en av världshistoriens mest kända filosofer – och därtill skicklig retoriker. Den andre levde 1917-2003 och är psykoanalytiker och organisationsforskare och relativt okänd för gemene man. Den förste träffade jag av naturliga skäl aldrig – den andre hade jag förmånen att få träffa två gånger (1997 och 1999). Den förste beskrev vad det är som får människor att fatta beslut. Den andre forskade kring, och beskrev, vilka förutsättningar människor har vad gäller att fatta kloka beslut med avseende på långsiktighet och komplexitet.
Världens äldsta retorikbok brukar tillskrivas Aristoteles. Vilket till viss del är sant – boken är skriven av hans elever och bygger på dessas samlade anteckningar från de föreläsningar i ämnet retorik som Aristoteles gav i Lyceum i Athen under perioden 335-325 f.Kr. Aristoteles var den som utvecklade teorierna kring logos, ethos och pathos – alltså det rationella och/eller nyttobaserade, det karaktärsmässiga och det känslomässiga. Aristoteles kom fram till att all form av övertygande bygger på en kombination av dessa saker. Och att vi människor helt enkelt är olika funtade när det gäller att ta till oss olika typer av argumentation. Den grundfråga vi ställer oss är dock alltid densamma – nämligen ”varför?”. Varför ska jag tycka som du tycker? Varför är just ditt förslag det bästa? Varför kommer just den politik du föreslår vara den bästa för samhället? Eller för mig och min familj? Och svaret på frågan kunde naturligtvis vara att den kommer att göra oss alla rikare, starkare och/eller mäktigare (logos), att den är rättvis, ansvarsfull och solidarisk (ethos) eller att den kommer att göra oss lyckligare, tryggare och friare (pathos).
I vårt land, och med Aristoteles-glasögonen på, är det intressant att se hur de två huvudalternativen valt att förlägga huvudslaget till ”ethos-fältet” – Alliansen med ”ansvarstagande” och de röd-gröna med ”rättvisa” som återkommande ledord. Och hur Alliansen sedan kompletterar med logos-argument (gärna kring statsfinanserna) medan de röd-gröna hellre väljer pathos-argument (exempelvis ”alla ska med”) som vapen. Här verkar det också föreligga en skillnad i väljarkåren beroende på ålder: Ju yngre desto mer ethos-pathos och ju äldre desto mer logos-ethos. Ju yngre desto mer förhoppningar kring framtiden – ”yes we can” – ju äldre desto mer satsning på det säkra och bevisat fungerande. Ju yngre desto kortare planeringshorisont – ju äldre desto bredare referensram och längre tidsperspektiv. Som kinesiske ledaren Deng Xiaoping sade en gång på 1990-talet när han fick frågan om vilken betydelse den franska revolutionen 1789 hade haft för den politiska utvecklingen i världen: ”Det är för tidigt att uttala sig om – det har gått för kort tid sedan dess.”
Vilket leder mig in på nästa husgud – Elliot Jaques. Kanadensaren Jaques forskade i 55 år och i fyra världsdelar, vid sidan om sina uppdrag som rådgivare, på något han kallade ”mänsklig förmåga” (engelska human capability). Alltså: Är ”förmåga” något som vi utvecklar under våra liv? Eller är förmåga något som är medfött? Och det svar som Jaques efter alla sina studier kom fram till var: Ja! Alltså – både ock.
Förmåga, i termer av långsiktigt tänkande och att kunna hantera komplexa situationer är något som vi gradvis utvecklar under våra liv, men är också något som i hög grad är medfött. Vilket innebär att vi, enligt Jaques, helt enkelt startar från olika nivåer. Enligt Jaques’ studier så kommer inte den 21-åring som är ”kung i baren” första lönefredagen, och som på en kväll bränner 75 procent av lönen, att vara speciellt långsiktig heller som 50- eller 60-åring. Men mer långsiktig. Kanske till och med så långsiktig att han som äldre har förmågan att tänka i tre-, sex- eller tolvmånaderstermer. Medan 21-åringen, som planerar för sin pensionering genom att inleda ett månatligt sparande i fonder, som 50- eller 60-åring kanske tänker i fem- eller tio-årstermer. Jaques delade in hela populationen i åtta (8) grupper (eller strata som han kallade dem) beroende på deras förmåga att tänka i, och planera för, termer av komplexitet och långsiktighet. Och det han kom fram till, är att i en normalpopulation så ligger omkring 40 procent inom ett planeringsspann på tre månader och ytterligare 40 procent inom ett spann på upp till 12 månader. Alltså – i en normalpopulation så tänker 80 procent av väljarna maximalt 12 månader framåt. Det är alltså – fortfarande enligt Jaques – fullt normalt att väljare agerar och tänker kortsiktigt. Helt enkelt för att det är vår natur. Och, är det så att Jaques har rätt – ja, då är det följaktligen självklart att politiskt kortsiktig och enkel argumentation fungerar och attraherar stora väljargrupper. Och följdriktigt att även så kallade enfrågepartier kan få många väljares röster.
Aristoteles lära om argumentationens indelning gällde för över tvåtusen år sedan, den gäller idag och att den kommer att gälla också om ytterligare tvåtusen år. Och, för egen del tror jag att Elliot Jaques’ studier i fyra världsdelar under sammanlagt 55 år också visar på hur det är, och jag anser att alla de valundersökningar vi regelbundet matas med bekräftar denna tro. Av en del undersökningar framgår ju, att många väljare (15-20 procent) bestämmer sig dagarna före eller till och med på själva valdagen. Eftersom vi har cirka 7.160.000 röstberättigande (inklusive utlandssvenskarna) och vi kan förvänta oss ett valdeltagande på omkring 80 procent, så motsvarar de som bestämmer sig de sista tre dagarna således mellan 860.000 och 1.145.000 väljare. Vill man uttrycka sig något cyniskt kan man säga att vårt val 2010 – och alla andra demokratiska val med för den delen – i slutändan ytterst kommer att avgöras av dem som kan minst och som är mest benägna att fatta beslut enbart baserat på kortsiktiga löften.
Och, häri består de politiska ledarnas och de politiska partiernas verkliga utmaning: Hur få mandat för en långsiktigt riktig politik av en i hög utsträckning kortsiktig väljarkår som gärna shoppar kortsiktiga vallöften på samma sätt som man shoppar till extrapriser på ICA, Willys och Coop? Kanske just detta var skälet till att den gode Winston sade det han sade om demokratin? Och kanske också skälet till att så många politiker väljer att fortsätta med att dra ständigt nya kaniner ur sina hattar – valrörelsen blir så att säga ”retorikare” ju mer valdagen närmar sig?
Min egen tro är att vi kommer att få uppleva rekordmånga löften de sista 14 dagarna före valet – och ingen bör bli särskilt förvånad om vi till och med kommer att få vara med om ett eller annat utspel så sent som fredagen före valdagen. Enligt Elliot Jaques forskning är det nämligen en riktig taktik för den som få makten – om än kanske inte rätt strategi för ett land….
Upplands Väsby i augusti 2010
Christer Hanefalk
För dig som är intresserad av att lära dig mer om retorik finns på Retoriktorget också, helt gratis och nedladdningsbart, Lilla Retorikskolan – en introduktion till retoriken i 12 kortfattade avsnitt. Också Lilla Retorikskolan finner du under www.retoriktorget.se/blogg
