Inför valet i september skriver retorikexperten Christer Hanefalk nio artiklar för ActNow – artiklar som samtliga belyser retorikens betydelse i allmänhet och i valrörelsen i synnerhet.

Varje måndag fram till valet i september presenterar vi en ny artikel. Den första, del I av II under rubriken Skapar politiskt desperata desperata metoder, kan du läsa här.

Del II följer här.

Del II Skapar politiskt desperata – desperata metoder? (Del 2/2) eller hur mycket kommer valrörelsen 2010 att bestå av så kallad negative campaigning?

Så – hur stor del av valrörelsen 2010 kommer att präglas av så kallad negative campaigning?

Låt oss se hur ”tecknen” ser ut.

Till att börja med: Desperationsnivån. Är det många partier som har en hotad position? Ja, definitivt – fler än någonsin. V, Fp, Kd, C och Sd slåss alla med fyraprocentspärren som vinna-eller-försvinna-gräns. Fp kanske är på säker mark, möjligen, men med opinionssiffror väl under sex (6) procent så kan man självklart inte känna sig säker. V har sina vanliga interna stridigheter och ett ifrågasatt S-samarbete, Kd saknar bred folklig förankring och kommer, som brukligt är, i hög grad att få lita till den så kallade ”broder 4 procent” (= stödröstare) men, 2010, får man nu dessutom konkurrera om dessa röster med C som har en ifrågasatt partiledare som tappat bort partiets traditionella sakfrågor – utan att ersätta dem med något nytt. Åtminstone inte något nytt som bär. Sd finns inte ens i Riksdagen och här är fyraprocentspärren definitivt en barriär. Till dessa fem kan vi lägga S som ståtar med rekordlåga opinionssiffror – siffror som endast underträffas av opinionssiffrorna för partiledaren personligen. (Fi räknar jag inte in i detta sammanhang – man skulle behöva bränna väldigt mycket mer pengar i sin kampanj för att på allvar räknas i valrörelsen.)

Alltså – av åtta partier som på allvar konkurrerar om de 349 platserna i Riksdagen, så är desperationsnivån hög hos sex av dem. Hos tre – Kd, C och S – vill jag påstå att desperationen är extremt hög. För Kd och C ser därtill framtiden mörk ut – i ungdomsgrupperna existerar partierna knappt.

Låt oss fortsätta med hur valrörelsen inletts. Här kan vi konstatera att all form av försonlighet är borta. Hos motparten finns inget gott att hämta. Man har inte ett enda rätt. Inte ens det som objektivt sett borde vara bra – är bra. Det är som den gamle AIK:aren sade om Djurgården: ”Jag unnar dom inte ens ett stolpskott!” Ser vi specifikt till Almedalstalen så präglades dessa följdriktigt av attacker – rekordmånga sådana. Till och med statsministern – som statsmannamässigt brukar avstå från småaktigheter och attacker på de röd-gröna – höll ett tal som innehöll nästan en attack i minuten. Debattonen är gnällig, negativ och tidvis direkt elak. Inget i inledningen av valrörelsen tyder på att fortsättningen kommer att bli bättre – snarare tvärtom!

Ett sista tecken är aviseringen via media att S nu plockar fram framgångsreceptet från 1994 och valkoncepten från USA. Samma kampanjgeneral anlitas och samma gamla metoder, signerade Phil Noble, dammas av. Med amerikanska tricks och experter på negative campaigning ska valet vinnas – till vilket pris som helst!

Alla tecken (…OBS! Som undertecknad ser!) pekar alltså mot en kampanj som kommer att innebära användandet av varenda fult trick som finns i (den amerikanska regel-) boken. Frågan är dock hur de fula tricksen fungerar på en svensk valmanskår. I USA fungerar de ju uppenbarligen, men förmodligen inte lika bra i Sverige. I USA har man att bearbeta väljare där många har ganska låg allmänbildning (särskilt i sydstaterna) – och, troligtvis ligger allmänbildningen i genomsnitt något lägre i USA än i Sverige. Samtidigt får vi inte glömma bort att mellan 15 och 20 procent av de svenska väljarna uppger att de bestämmer sig väldigt sent – under de sista tre dagarna. Det är troligtvis här utrymmet finns för negative campaigning-experterna på båda sidor.

Vad gäller val av metoder så ser jag framför mig en viss skillnad. Allianspartierna kommer att arbeta med faktabaserad negative campaigning i kombination med falsk dito genom skapande av negativa ”bilder”: Mona Sahlins kompetens kommer även fortsättningsvis att ifrågasättas (personangrepp via sociala medier), de röd-grönas förmåga att komma överens kommer att lyftas fram med hjälp av hänvisning till detaljfrågor (angrepp i sakfrågor), den personliga kompetensen hos de röd-gröna ledarna kommer att ifrågasättas – särskilt kommer M att ansätta Mp’s båda språkrör (regeringsdugligheten) ju mer valdagen närmar sig. De röd-gröna kommer att vara mer inriktade på kopplingsbaserad och falsk negative campaigning med definitioner som främsta vapen. Vi kommer att få se och höra en mängd personangrepp och man kommer att ”definiera” ett stort antal självklarheter (som alla partier är överens om) som ”sina” frågor – och därmed indirekt försöka få väljarna att uppfatta det som att Alliansen är mot dessa frågor och därmed också mot bevarandet av den omhuldade välfärden i allmänhet och vissa specifika välfärdsfrågor i synnerhet . Kopplingar kommer att göras mellan ”goda” röd-gröna företrädare och ”onda” Alliansföreträdare (fler Bildt-Eliasson-exempel alltså). Littorin-affären, tror jag, var bara början. Min gissning är att vi har att vänta minst tre ”affärer” till innan vi skriver den 19 september. Affärer som när detta skrivs ligger i en skrivbordslåda och väntar på att plockas fram – liksom jag tror (…självklart utan att ha en aning om det verkliga förhållandet…) att Littorin-avslöjandet hade legat till sig i sådär sex månader innan man valde att plocka fram uppgifterna mitt under Almedalsveckan. Tänk så det kan bli – vilket sammanträffande!

Vilka är då bäst på negativ campaigning? Här tror jag att jag är överens med alla ”riktiga” experter om att S har ett överläge. Dels har man bevisat större skicklighet på det retoriska området – partiet har vårdat retoriken i sin rörelse ända sedan Mäster Palms dagar. Dels har man bättre kunskaper om negative campaigning – man har sedan början av 1990-talet använt sig av de bästa på området – amerikanska konsulter och spin doctors. Det blir lite av proffs mot amatörer – visserligen skickliga amatörer, men ändå amatörer.

Och väljarna då – hur kommer väljarna att agera och reagera? Troligtvis kommer man att reagera negativt på all ”mudslinging”, men man kommer ändå att bli påverkad åt endera hållet. Liksom droppen urholkar stenen, så kommer de negativa kampanjmetoderna att ge effekt på marginalväljarna. Och – i slutändan kommer de kortsiktiga frågorna att vinna över de långsiktiga i många fall. Det är så vi människor fungerar. Och – varför det är så – ja, det tänker jag skriva om i nästa artikel.

Upplands Väsby i augusti 2010

Christer Hanefalk