Inför valet i september skriver retorikexperten Christer Hanefalk nio artiklar för ActNow – artiklar som samtliga belyser retorikens betydelse i allmänhet och i valrörelsen i synnerhet.

Med början idag publicerar vi varje måndag en ny artikel. Den första, är del I av II under rubriken Skapar politiskt desperata desperata metoder. Del II kan du läsa här nästa måndag.

Del I Skapar politiskt desperata – desperata metoder? (Del 1/2) eller hur mycket kommer valrörelsen 2010 att bestå av så kallad negative campaigning?

Låt oss börja med en definition: Vad är negative campaigning? Ska vi gå efter den gängse definitionen så kallar man i USA negative campaigning för ”mudslinging” – det vill säga ”kasta skit”. Vill vi uttrycka oss mer akademiskt så får det bli följande: ”Negative campaigning i politiska sammanhang, innebär att man fokuserar mer (eller åtminstone lika mycket) på att tala och skriva om motståndarnas tillkortakommanden än att lyfta fram de egna styrkorna och fördelarna.”

Låt oss fortsätta med en sanning: Negative campaigning har förekommit i alla århundraden – ända sedan vi började välja våra företrädare. Det förekom i antikens Grekland och Rom, det förekom i vårt land för 100 år sedan och det förekommer idag i hela den demokratiska världen. Noterbart är att exempelvis utryck som ”mellanhand” och ”bita i det sura äpplet” är resultat av negative campaigning.

Men – innan vi kommer till gissningarna (…för mer än så kan det av förklarliga skäl aldrig bli…) och analysen i del 2 av denna artikel om negative campaigning – låt oss utveckla definitionen ovan en aning. Negative campaigning kan, som de flesta vet, ha tre utgångspunkter (latinska begrepp inom parenteser): Den faktabaserade (coniecturalis), den kopplingsbaserade (insinuatio) och den falska (falsa aut vulgaris). Därtill kan man välja att angripa sak (ad rem) eller att angripa person (ad hominem).

Den första, den faktabaserade, innebär att man utnyttjar en faktisk händelse gång på gång och under lång tid – Mona Sahlins koppling till Toblerone och upprepade betalningsslarv är bra exempel på faktabaserad negative campaigning – gärna använd i olika slags sociala media. Angreppen på Sahlin sorteras självklart också in under kategorin personangrepp. Det makarna Clinton var med om – under, före och efter perioden 1992-2000 – och som byggde på den så kallade Whitewater-affären är exempel på samma sak.

Den andra, den kopplingsbaserade, innebär att man kopplar samman oberoende företeelser och händelser för att på ett insinuant sätt skapa irrelevanta jämförelser. Ett bra exempel här är jämförelsen mellan Jan Eliasson och Carl Bildt som fanns med i Mona Sahlins tal i Almedalen 2010. Eliasson och Bildt gjordes i talet till metonymier – det vill säga ett slags symboler – för två olika system och två olika karaktärer. Inget i talet var osanning – det var kopplingen och den till kopplingen framförda slutsatsen som var poängen. Ytterligare ett exempel är Göran Hägglunds jämförelse mellan Stalinismen och ”Sahlinismen” härom året. En annan metod är bisatstekniken – när man talar om en negativ händelse bakåt i tiden, lägger man in ord i stil med ”…som för övrigt skapades under X-regeringen i början av 90-talet…” innan man fortsätter sin utläggning. Personligen är jag övertygad om att man inom S (och inom LO) aktivt har tränat på att tillämpa bisatstekniken så snart tillfälle ges.

Den tredje, den falska, kan ha många ansikten. Den allra enklaste är definitionstekniken (finitiones) som innebär att man definierar sig starkt ”för” något och därmed – indirekt – definierar motståndaren som ”mot” samma sak. Exempelvis kan man definiera sig som ”för” fortsatta fria luncher i skolmatsalarna – trots att ingen någonsin sagt sig vara ”mot” samma sak. I 2010 års Almedalen tillämpades tekniken ganska friskt. Den retoriska termen på företeelsen kallas enthymem – det vill säga att man säger ord och meningar som i sin tur skapar tankekedjor i önskad riktning hos mottagarna. En annan teknik är hypotestekniken (quaestio finita) där man, i exempelvis en enkätundersökning, formulerar sina frågor på ett sätt som, indirekt och outtalat, ställer en politisk motståndare i sämre dager. Ett exempel från USA: ”Om du fick reda på att din kandidat har fällts av en domstol för pedofili – skulle det ändra ditt ställningstagande?” Notera här att det aldrig sägs att kandidaten fällts för något brott överhuvudtaget – frågan handlar bara om hur respondenten skulle ställa sig om så var fallet. Men, gör man en enkät, bland säg 2000 personer, med den här typen av frågor, så kan man vara 100 procent säker på att man når den önskade effekten – motståndaren kommer att förknippas med pedofili. Tekniken användes exempelvis av George Bush den äldres kampanjstab för att förknippa motståndaren (1988) Michel Dukakis med psykvård och behandling med elchocker. En tredje är att använda en förlöjligande bild (translatio och diasyrmus i kombination) – vilket ofta har stark effekt eftersom ord som vädjar till flera sinnen sitter kvar länge i våra minnen. Då kan det exempelvis låta så här: ”Att låta X ta hand om statens finanser – ja, det är som att sätta bocken att sköta trädgårdslandet!” Även denna teknik tillämpades frekvent under Almedalsveckan 2010. Ovan nämnda är exempel på tre grundläggande tekniker – det finns självklart ytterligare några att ta till för den förfarne och erfarne.

I del 2/2 kommer jag att ge min syn på hur jag tror att negative campaigning kommer att användas under fortsättningen av valrörelsen 2010. I samband med detta vill jag också framhålla att jag är en expert utifrån ordets grundbetydelse! Ordet ”expert” kommer nämligen från latinets expertus som är bildat till ordet experiri som betyder ”försöka” eller ”pröva”. En expert är följaktligen någon som ”försöker” sig på något – och den rollen tar jag gärna. Helst när så kan ske med retoriska förtecken.

Upplands Väsby i juli 2010

Christer Hanefalk