Talare: Maria Wetterstrand

Datum: 10 juli 2010

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

Inledning/intresseväckare 7

Bra – standardvariant som fungerade

Bakgrundsbeskrivning 7

OK

Budskap (tydlighet) 8

Bra, men Maria skulle vunnit på fler tydliga lyssnaranvisningar

Argumentation 7

Bra och underbyggd

Avslutning/uppmaning 8

Stark och fyndig. Nervositeten var nu borta…

Bevisstyrka 8

Bra blandning mellan bevisslagen

Språkliga hjälpmedel 8

Många bra formuleringar – nervositeten förstörde en aning

Engagemang/närvaro 4

Gav, konstigt nog, ett osäkert intryck. Varför nervös?

Retorisk Fair Play 6

Maria överlämnade det grövsta artilleriet till Peter Eriksson

Sammanvägt betyg: 7,2

Maria inte så duktig som vanligt – och ovanligt nervös (?)

Övergripande kommentar

Vi har lyssnat på Maria Wetterstrand i flera år. 2008 var hon överlägsen segrare i Almedalens retorikrace med den näst högsta poäng som vi någonsin utdelat – 8,6 på 10-skalan. 2010 kom våra förväntningar lite på skam. Maria Wetterstrand ägde inte scenen som hon brukar göra. Den naturliga självsäkerheten satt inte där. Dock – en styrka fanns kvar och det är att Wetterstrand helt klart inte bara talar för redan frälsta – hon talar till alla väljare. Engagemanget i frågorna är naturligtvis äkta, men denna gång blev engagemanget stört (tyckte vi) av en osäkerhet i situationen som sådan. Vi återkommer med några reflektioner kring detta på Retoriktorget senare. Fotbollsmetaforen kändes inte som Wetterstrands egen och eftersom det levererade exemplet inte heller helt skildrade verkligheten, så var detta en påminnelse till alla som vill hålla tal: När du tar exempel – välj då dina egna! Sammanfattningsvis: Maria Wetterstrand är och förblir en av de skickligaste talarna i politikens Sverige, men hon visade inte detta fullt ut i Almedalen den 10 juli 2010.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Talare: Peter Eriksson

Datum: 10 juli 2010

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

Inledning/intresseväckare 6

OK – enkel standardvariant – koppling till platsen

Bakgrundsbeskrivning 7

OK

Budskap (tydlighet) 8

Tydligt och klart – Sverige kan! (Yes-we-can-inspirerat?)

Argumentation 7

Bra utifrån Peter Erikssons målsättning

Avslutning/uppmaning 8

Bästa delen – som kunde fått högre betyg med bättre tajming

Bevisstyrka 6

Bevisen fanns – men inget enda faktiskt bevis (fakta/statistik)

Språkliga hjälpmedel 7

Bra, men troligen för kort träning för att leverera finesserna

Engagemang/närvaro 6

OK, men Peter Eriksson kan bättre – när han får hela scenen

Retorisk Fair Play 2

Attackrekord - 26 attacker på 17,5 minuter. 1/3-del mot person!

Sammanvägt betyg: 6,7

Peter Eriksson bättre ensam än i par!

Övergripande kommentar

Liksom Maria Wetterstrand kan bättre så kan även Peter Eriksson bättre – vår segrare i Almedalens retorikrace 2007 på all-time-high-utvärderingen 8,85 på 10-skalan! Även Peter Eriksson var inne på fotbollsområdet detta VM-år. Denna metafor hade man bestämt sig för att ha som gemensam nämnare, men frågan är när detta beslut fattades. Ganska sent, tror vi. Hade man haft mer tid att träna och tänka igenom framförandet, hade med stor säkerhet leveransen blivit bättre. Därmed inte sagt att Erikssons tal var ett hafsverk, men det var inte i klass med tidigare tal. Kanske var valet av det gemensamma temat en kompromiss som inget av språkrören trivdes med till 100%? Peter Eriksson lyckades också med att sätta nytt attackrekord under de fem år som vi följt och kommenterat politikertalen i Almedalen med en attack var 40:e sekund. Dessutom en hög andel personattacker (de som på latin kallas ad hominem)!

Wetterstrand och Eriksson – toppning av laget med uteblivet resultat

Låt oss fortsätta på Wetterstrands och Erikssons inslagna linje genom att använda deras fotbollsmetafor. Här har vi två stjärnspelare som var och en båda vunnit skytteligan (= högsta retorikutvärdering i Almedalen) på rekordpoäng. Som båda är erkänt skickliga målskyttar som kan dribbla av motståndarna. Och, då bestämmer sig lagledningen för att om vi toppar laget – och sätter in båda stjärnorna tillsammans, så måste vi ju bli oövervinnerliga (…man glömmer i sammanhanget att man försökte med samma sak 2006 med dåligt resultat…). Men precis som i verklighetens fotboll, så är det inte alltid som teorin stämmer med verkligheten. Stjärnorna tar ut varandra och/eller anpassar sig till varandra med resultat att en hel del av kraften försvinner. Målen uteblir, även om spelet av och till är snyggt. Varken Maria Wetterstrand eller Peter Eriksson vann på att dela scenen med varandra. Båda har kapacitet att ”äga” scenen – denna dag i Almedalen gjorde båda bara ett fullt godkänt hantverk – utan att lysa som de stjärnor de har kapacitet att vara.

Uppdelningen var tydlig – frågorna fördelades rättvist. Men Wetterstrand fick uppgiften att i rollen som visionär skåda längre in i framtiden, medan Eriksson fick ta på sig uppgiften att fokusera på skildringen av Allians-regeringens handhavande av Sveriges problem och utmaningar samt vad som gäller för tiden fram till valet.

Vi tror att Miljöpartiet hade tjänat på att välja ett av språkrören som Almedalstalare 2010. Troligtvis hade Maria Wetterstrand varit det bästa valet, eftersom Maria är en stor anledning till Miljöpartiets goda opinionssiffror. Den totala taltiden var 31,5 minuter – bra gjort (och klokt att hålla tiden nere).

Få felsägningar men vi uppfattande att Maria Wetterstrand var väldigt osäker för ovanlighetens skull – hon brukar vara säkerheten själv. Kan det vara så att osäkerheten (om vi har rätt i denna?) till del berodde på att hon var obekväm med den gemensamma metaforen? Eller berodde vår upplevda osäkerhet hos Maria Wetterstrand på alltför kort tid för förberedelse? Peter Eriksson kändes lite säkrare, men tajmingen var inte alltid på plats. Leveransen av avslutningen kunde ha gjorts bättre – hade han varit med i teatersällskapet som Maria var en medlem av i ungdomen och som hon berättade om i sin inledning, så hade kanske poängerna ”suttit” lite bättre?

Argumentation och bevisföring

Båda talarna hade tydlig karaktärsinriktning (dvs etik, moral, ansvar, solidaritet, omtanke, m fl) med logosargumentation (nytta) på andra plats. Pathos-inslagen (känsla) användes mest i början av respektive tal när man ville få med sig och engagera publiken. Vad gäller bevismedlen så hade Wetterstrand en väl avvägd blandning och hade lite av varje (fakta/statistik, citat/egna reflektioner, exempel och jämförelser). Jämförelser och citat/reflektioner dominerade. Erikssons bevis hade mer slagsida – fullständig dominans av citat/reflektioner och många exempel – men, inte en enda faktauppgift (ovanligt – men även Reinfeldt drog ner rejält på faktasidan). Exemplen var i hög grad ”dåliga” dito – det vill säga exempel på Allians-regeringens upplevda inkompetens.

Språket
Det märktes att de två språkrören haft en gemensam filosofi vad gäller språkliga hjälpmedel. Bilder var klart det dominerande figurslaget, och därefter kom rytmer.  Ska man titta på skillnader mellan de två språkrören kan man konstatera att Wetterstrand använde något fler bilder än Eriksson och den senare hade fler rytmer än sin kollega.
Ska man vara rättvis mot talet så fanns där ganska många eleganta formuleringar, men vårt intryck var att de vid flera tillfällen försvagades till följd av bristfällig leverans av de båda språkrören. 

Angrepp
Vi trodde först att vi hade en ”retorisk Fair Play-vinnare i miljöpartiet, eftersom Maria Wetterstrands del av talet innehöll väldigt få angrepp.  Hon hade under sitt drygt 14 minuter långa anförande bara fem angrepp på den borgerliga alliansen, vilket får betraktas som mycket lågt för att vara ett oppositionsparti.

Peter Erikssons del av talet var däremot av en helt annan karaktär . Under sina drygt 17 minuter hade han hela 26 angrepp, varav ungefär en tredjedel var direkta personangrepp. Kanske var detta en medveten strategi av miljöpartiet. Maria fick, som nämnts ovan, bli visionären som pratade om den egna politiken och partiets långsiktiga mål för Sverige, och Peter Eriksson fick ta sig an rollen som förbannad rektor, med uppgift att ta de små regeringspojkarna (och flickorna) i örat och läxa upp dem för deras politiska busstreck.

Formuleringar man minns

I Wetterstrands och Erikssons tal fanns det en del bra att välja mellan när vi ska ta fram 10-i-topp-citaten från Almedalen 2010. Och eftersom Miljöpartiet hade två talare så har vi denna dag valt att här leverera en 4-i-topp-lista:

Framtidens drivmedel kommer inte att produceras på Stureplan utan av Stures kor (…vilket var det Maria sade – men det stod inte så i manus…där stod det ”Stures bondgård”)

Ett soldränkt paradis, tänker många. Det finns risk att vi i framtiden bara kommer att tänka dränkt. Större delen av Maldiverna ligger lägre än en meter över havet.

Framtiden finns på spåren. Det är det enda transportsystemet som kan kombinera hållbarhet med hastighet.

Centern har sitt eget sätt att se på miljöansvar. Det ska skjutas vargar för att få fler vargar. De ska harpuneras valar för att få fler valar. Det kan ju göra en lite orolig för hur de tänker sig skaffa fler väljare.

Christer Hanefalk & Fredrik Hanefalk

Gå gärna också in på www.retoriktorget.se/blogg . Vår fördjupade, och därmed lite längre, analys finner du där omkring kl 12.00 den 11 juli 2010 (även vi behöver lite ledighet!!).