Talare: Göran Hägglund

Datum: 9 juli 2010

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

Inledning/intresseväckare 6

Kanske lite långsökt koppling

Bakgrundsbeskrivning 7

OK

Budskap (tydlighet) 8

Bra och inte så många – Ett mänskligare Sverige

Argumentation 9

Mycket stark och underbyggd

Avslutning/uppmaning 5

Svagaste delen i talet - totalt tempotapp

Bevisstyrka 8

Bevisslagen blandades väl – många välvalda exempel

Språkliga hjälpmedel 9

Fjolårets otajmade stå-upp-komiker åter som tajmad humorist

Engagemang/närvaro 9

Ärlig, ideologisk och ett med budskapet

Retorisk Fair Play 5

Som väntat många attacker– men elegant förpackade

Sammanvägt betyg: 7,7

Retorikern Hägglund är tillbaka

Övergripande kommentar

I mångt och mycket ett typiskt Hägglund-tal. Men samtidigt ett tal med en fungerande struktur som gjorde det lätt att följa med i svängarna. Särskilt för den idrottsintresserade. Möjligen lite mer långsökt för den som inte är välbekant med skruvade inlägg, straffområden och vänsteryttrar. Men, vi tror att de allra flesta hängde med i resonemangen. Engagemanget i frågorna upplevdes som äkta. Ett tal inte bara för de troende (förlåt detta ordval!). Helt klart hade Hägglund ambitionen att också frälsa (förlåt igen) icke-KD-väljare för sin sak. Imponerande framfört med hänsyn till Hägglunds magproblem bara dagarna innan. Tempot och närvaron bra hela vägen fram till avslutningen – som blev väldigt mycket för lång.

Humoristisk Hägglund höll hov

Vi har tidigare varit hårda mot Göran Hägglund. Ibland har det känts som om Hägglund har gått på myten om sig själv som politikens största humorist och komiker. Och då känt kraven på att vara just ”rolig”. Men så kallade one-liners utan sammanhang fungerar sällan längre än i stunden de uttalas. Därför var det intressant att notera att Göran Hägglund uppenbarligen lärt av tidigare misstag och hittat en form där humorn blev något som lyfte hans tal istället för sänken. En grundkänsla man fick som lyssnare var att Göran Hägglund själv låg bakom det mesta av talet – säkert har fler haft möjlighet att lämna bidrag, men det är säkert partiledaren själv som stått för de flesta av fyndigheterna – manuskontakten tydde på detta. Göran Hägglund fyllde också i de sista områdena – socialpolitiken, äldrevården, sjukvården, psykvården, med flera – som alliansbröderna och -systern lämnat kvar för Hägglund att lyfta fram. Den röda tråden, ”Ett mänskligare Sverige”, fanns där hela tiden – trots att många delområden avverkades under talets 41 minuter (3-4 minuter för långt).

Felsägningarna var relativt många, men de är delvis ursäktade beroende på Hägglunds hälsoläge. Dock – under stor del av talet höll Hägglund blicken högt upp till vänster – på sin vänstra teleprompter (det fanns en till höger också!). Frågan är hur publikkontakten fungerade under dessa passager? Tveksamt om telepromptertekniken hör hemma i Almedalen…

Argumentation och bevisföring

Göran Hägglund hade en klar karaktärsinriktning (dvs etik, moral, ansvar, solidaritet, omtanke, m fl) på sitt tal. Men även logos (nytta) och pathos (känsla) fick relativt stort utrymme – fördelningen var cirka 50-25-25. Och självklart ska en KD-ledare ligga just så – karaktärsfrågorna måste överväga. Bland bevismedlen dominerade citat/reflektioner och exempel med exempel som nummer ett. Faktauppgifterna som förekom, ett drygt 20-tal, var välvalda, tydliga och lättförståeliga. Vi uppfattar därför Hägglunds mål med argumentationen som en kombination mellan viljan att öka sin personliga auktoritet och en strävan att konkretisera vad Alliansregeringen uträttat under sina fyra regeringsår.

Språket
Om man ser till språket var Görans Hägglunds almedalstal en retorisk godispåse, där man kunde hitta allt från eleganta motsatser till genomtänkta rytmiska figurer och ett mycket flitigt användande av effektiva bildfigurer. Vi räknade till ett 30-tal bilder och minst lika många rytmer. Hägglunds jämförelse med fotbolls-VM blev crescendot på metafororgien och drog många skratt från publiken. I likhet med Jan Björklunds tal tidigare under veckan, tror vi att några av formuleringarna i detta tal kan komma att användas flitigt av den borgerliga alliansen under den fortsatta valrörelsen. Hägglund fick briljera med sin humor, samtidigt som han som nämnt ovan lyckades hålla en röd tråd. En alldeles för lång anafor-konstruktion (varje mening inleds med samma ord) förstörde Hägglunds tempo på slutet, och var det som i våra ögon hindrade Hägglund från att nå maxbetyg på denna punkt.

Angrepp
Göran Hägglund hade genomgående relativt många attacker på oppositionen, och merparten av dem var direkta attacker. Det intressanta är, att även om vi räknade till fler attacker från Hägglund än från Fredrik Reinfeldt, så fick vi känslan av att Hägglund var mindre aggressiv än statsministern. Kanske berodde detta på att hans angrepp ofta kom förpackade i fyndiga formuleringar, med glimten i ögat och med ett leende på läpparna.

Formuleringar man minns

Även Hägglunds tal kommer att bli en källa att ösa ur för den formuleringsintresserade. Vi kommer själva att i lugn och ro gå igenom talet för att plocka ut de bästa citaten. Det är lättare att i Hägglunds fall göra en 10-i-topp-lista än att göra en 3-i-topp-lista – det var många formuleringar som höll hög och/eller godkänd klass. Men, här kommer de tre vi valt för stunden:

När Hägglund talade om ”verklighetens folk”: ”Det innebär alltså att det också finns ett overklighetens folk. Gör det det? Svaret är naturligtvis: Ja, gissa om!” (…exempel följde…)

”Jag inskränker. Alltså finns jag.”

En argumentationskedja: ”Mona Sahlin hävdade i riksdagen att skattesänkningar innebär kostnader för medborgarna. Det borde i så fall medföra att skattehöjningar innebär intäkter för medborgarna. Detta är uppenbarligen en hittills okänd väg till rikedom.”

Christer Hanefalk & Fredrik Hanefalk

Gå gärna också in på www.retoriktorget.se/blogg . Vår fördjupade, och därmed lite längre, analys finner du där omkring kl 23.00 den 9 juli 2010.